Release me.
Hela världen är så jävla oförstående.
Jag hade stängt av motorn och satt med händerna på ratten med huvudet lutandes mot nackstödet. Inuti mitt huvud skrek dom:
"Vad har du gjort?"
"Vad har du gjort?"
Jag förstod vad de menade och jag ångrade mig, tårarna rann ner från mina kinder och bildade blöta fläckar på din gråa huvtröja. Jag bärde den med stolthet, kanske för sista gången. Ångesten växte inuti mig och jag kunde inte förmå mig att starta motorn för att åka därifrån. Jag hade ingen styrka kvar och allt jag ville var att få det hela ogort. Men trots mitt förvirrande tillstånd visste jag att det inte gick. Jag hatade mig själv.
Blicken fastnade på en svart skugga, en katt som satt på staketet och stirrade på mig. Man såg knappt ögonen i den bäcksvarta natten. Jag gav den en tackande blick och svalde min stolthet.
Jag orkar inte med det ständiga mörker som jagar mig, jag vill slita mig loss, springa mig fri. Men jag är aldrig tillräckligt stark eller tillräckligt snabb. Istället står det på repeat och jag vill känna av det människor kallar livet.