Det är så jag säger det.
Jag hatar min spegel bild. Jag ser det jag alltid kommer att se, det som aldrig kommer suddas ut. Föralltid kommer det att finnas kvar, som ett märke. Som ett tecken på vad som hänt. Kanske finns det där för att stjärnorna inte lös så starkt den natten, för att månen inte lös upp mörkret jag inte kunde se ljuset i. Kanske är det därför. Jag vet sanningen men den biter i mig, jag vill få det ogjort men ingenting kan ändra det förflutna. Jag hatar det för att det är det fulaste du ser, men det är det finaste jag någonsin kommer bära.