llouisejensens.blogg.se

Med en cider i handen åkte vi in med spårvagn till Göteborg centrum, lyckan var maxad och skratten bubblade över gång på gång. Såklart hade vi en varsin hörlur du och jag, med Håkan spelandes. Fina fina Göteborg. Vi ramlade ut från spårvagnen och trotsade diverse trafikregler och ramlade uppför gatorna med regnet fallandes. Problemen var som bortblåsta, kanske var det din förtjänst eller så vara det Göteborg eller Håkans. Möjligvis blandningen. Allt var så fint innan det dog ut.

Vi dansade och rökte på den proppade balkongen inne på Yaki Da där jag utan någon tvekan var allra yngst. Det var fyra våningar av dans och glada människor och magikulor på varenda våning, som jag var tvungen att spå i varje gång jag snubblade förbi. Det var fina hundar på väggarna jag fotograderade med min mobilkamera och var tvungen att visa varenda gång jag såg.

"Se här, det är en sån fin hund. Kanske det är Nelly" sa jag.

Du skakade på huvudet och skrattade och jag fortsatte:
"Eller kanske inte, vad skulle Nelly göra på Yaki Da, hon bor väll inte här?"

Lyckan var skär och det bultade i bröstet så det lyste rött. Du sa det var på ångest och jag skakade på huvudet innan vi dansade vidare.

Vi tog taxi och förflyttade oss till den dåliga gatan där jag ramlade och skrattade, och kanske grät jag. Vi hamna på en klubb och plötsligt vaknade jag upp efter att ha somnat på en toalett. Det kanske var dessa absint som liknade munskölj som börjat spöka. Du sa det var dags att åka hem. Vi letade upp en taxi och jag svor för vi inte tog in på hotell tidigare. Jag längtade efter frukost.

Dagen därpå vaknade vi med ankor på händerna vi inte kan minnas hur de hamnat där och försökte pussla ihop kvällen i regnet som smattrade medan vi lyssnade på Ella Fitzgerald.