The lonely life.
Vi satt mitt emot varandra med inbeställd mat och dricka. Du tog tag i min hand som låg på bordet och tittade allvarligt på mig.
"Louise" började du.
Jag tittade förvånat på dig, vad hade du att säga? Du fortsatte:
"Du får inte bli som alla andra, lova mig det!"
Jag förstod inte vad du menade.
"Ja, du får inte börja plugga något tråkigt som alla andra människor, jobba på ett jobb där du inte gör någon skillnad. Att den dagen du dör, att ingen kommer minnas din existens. Att du bara försvinner och någon annan tar över ditt skrivbord."
Jag log, men visste inte vad jag skulle svara så du sa mig:
"Ja alltså, du får inte bli en såndär jävla Svensson."
Jag skrattade till samtidigt som jag ryckte på axlarna. Och du blev alldeles kall i din blick, allvarligt sa du:
"Det är ingenting att skämta om. Du är komplex."
Och kanske hade du rätt, kanske ska jag inte bli som alla andra. Kanske ska jag göra någonting stort. Jag vill göra förändring och du får mig att våga.