llouisejensens.blogg.se

Det är läskigt att gå ifrån allt man vet, lämna det och testa på det glada friska livet. Men det är så svårt när allt man tidigare vetat har varit ångest och tusentals tårar. Jag vågade bryta mönstret och testa på någonting nytt. Det har varit långt ifrån enkelt. Men när jag väl hamnade på rätt spår varrt all glädje som en drog och jag har varit livrädd för att hamna i mina tidigare rutiner. Jag vågar inte längre gråta och jag vågar inte längre känna. För jag är så fruktansvärt rädd att hamna där jag tidigare så många gånger varit. 

Men jag vet, jag vet att man får känna. Man får gråta. Man får falla. Man får vara så jävla förbannad. Men man måste kunna bryta där. När känslorna kommit ut, måste man kunna resa sig igen och inte fastna där. För det är så fruktansvärt lätt. Det är lätt att fastna i ältandet och i sina egna rutiner. Jag testar på något nytt, och jag är såå glad för att jag är där jag är idag. Men jag måste lära mig, jag får gråta och jag får vara ledsen, jag får gå sönder. För jag vet hur jag lagar mig själv. 

Just nu är jag förvirrad, jag gräver ner mig i mina tankar och jag bearbetar allt i mitt huvud om och om igen och jag vet inte vad jag känner längre. Känner jag såhär? Inbillar jag mig? Letar jag anledningar till att få såra mig själv för jag vill ha en anledning att gråta? Detta är så nytt och jag vet inte varför jag känner såhär.

 

Nåväl, detta är nog bara en riktig pissdag och jag hoppas jag vaknar imorgon med ordning i huvudet och ett leende på läpparna. Jag drar ju förfan till London om fem dagar(!!) Jag måste komma iordning och njuta utav det. Dessutom jobbar jag endast tre dagar denna vecka och en är redan avklarad. Så varför njuter jag inte? 

Håkan på Ullevi är dessutom innan räckhåll. Samt tatueringen som jag velat ha över ett år om drygt en vecka. Jag har ju det jag sett fram emot i flera månader framför mig. Varför kan jag inte bara njuta???