llouisejensens.blogg.se

Men idag är jag så jävla förbannad. Jag har varit "sjuk" i månader så att jag tappat räkningen. Det är så hemskt hur detta samhälle är uppbyggt. I månader, ja tillochmed år har jag väntat på hjälp. Det är så konstigt hur man prioriterar olika slags sjukdomar. Jag ser inte riktigt skillnaden mellan fysisk och psykisk ohälsa. Ingen väljer det och man vill bara få bli frisk. Istället minskar man ner de psykiska. Har man oturen att vara psykisk sjuk ska man tydligen vara tyst om det. Ingen ska få veta för det är något skamligt. 

Jag fattar det inte! Ingen vill vara sjuk, vare sig av depression eller magbesvär. Vare sig av bipolär eller diabetes. Vare sig av ångest eller ett brutet ben. 

Det sorgliga är att jag väntat i två år på behandling. Ska det få ta så lång tid? Hade det varit fysiskt hade jag fått vård direkt. Det är så skrämmande. 

Men jag är sååå stolt över mig själv, vart jag står idag och att jag inte känner att jag behöver deras hjälp längre. Hade jag inte haft den underbara familj, vänner, pojkvän, katter eller den kärlek och lycka jag känner efter ett träningspass hade jag aldrig självläkt. De människor som inte har den fina omgivning? Vill inte ens tänka tanken. 

Det sorgliga är att jag än idag inte ens fått brev om att börja behandlas.. 

Världen är fylld av utbildade socionomer, läkare och psykologer men jag antar att samhället inte har råd..

Vi bygger rondeller och finare vägar för att olyckorna sker med ett dödsfall någon gång per år som vi vill förhindra. Som kostar miljoner. De liv man skulle rädda med lite mer personal för psykisk ohälsa som förmodligen räddar fler, har vi inte råd med? Personligen hoppas jag vi kommer prioritera annorlunda. Och det snart!