llouisejensens.blogg.se

Idag ska jag träffa en gamal klasskamrat jag inte träffat sedan studenten. Ska bli för mysigt, jag antar vi har mycket att ta igen. 

-är en fråga vi ställer till våra medmänniskor allt för sällan. Vi tar varandra för givet och är för självupptagna för att se om någon annan har problem. Försöker att inte fokusera på "jaget" i den verklighet vi lever i så jag lägger all börda på dig bloggen. Idag är det hemskt. Det är ofta hemskt. Men jag ler och reser mig upp från sängen varje morgon. Men jag är så trött på att visa upp den bästa versionen av mig själv. Jag är jag och just nu är livet någonting annat än vackert. (Jag hoppas jag ändrar uppfattning snart.) 

Det är vad jag önskade att jag ringde och sa imorse när klockan ringde. Mindre än två timmars sömn och så stark ångest att bröstet lyser rött samtidigt som det känns som det ska pumpa ut från kroppen. "Klapp klapp klapp"

Du stod tätt bakom mig, jag hängde över staket och du hade dina armar runt min kropp. Jag var instängd. Men det skrämde mig inte. Tvärtom, jag kände mig älskad i din famn. Vi nynnade med hela publiken och jag blundade. Ögonblicket var så jävla vackert. 

När Dallas Green kom tillbaka efter den traditionella "konserten är slut" så kom han med den mäktigaste låten i hela världen. Hjärtat stannade och tårarna rann. Kan ha varit det allra finaste och mest känslosamma ögonblick i hela mitt liv. Jag grät och du kramade om mig hårdare.

 

City and colour blir svårslagen. Men fan vad jag älskar 2014! Det verkar vara musikens år för mig. Har på två månader hunnit med Wakey!Wakey!, Ron Pope och City and colour. Jag har även Håkan Hellström inbokad i sommar. Fan vilket glädjerus jag får av tanken.

  

Vi satt mitt emot varandra med inbeställd mat och dricka. Du tog tag i min hand som låg på bordet och tittade allvarligt på mig. 

"Louise" började du.

Jag tittade förvånat på dig, vad hade du att säga? Du fortsatte:

"Du får inte bli som alla andra, lova mig det!" 

Jag förstod inte vad du menade. 

"Ja, du får inte börja plugga något tråkigt som alla andra människor, jobba på ett jobb där du inte gör någon skillnad. Att den dagen du dör, att ingen kommer minnas din existens. Att du bara försvinner och någon annan tar över ditt skrivbord."

Jag log, men visste inte vad jag skulle svara så du sa mig:

"Ja alltså, du får inte bli en såndär jävla Svensson."

Jag skrattade till samtidigt som jag ryckte på axlarna. Och du blev alldeles kall i din blick, allvarligt sa du:

"Det är ingenting att skämta om. Du är komplex."

 

Och kanske hade du rätt, kanske ska jag inte bli som alla andra. Kanske ska jag göra någonting stort. Jag vill göra förändring och du får mig att våga.

För många betyder träning mycket. Men för mig är inte målet en snygg rumpa eller magrutor. För mig betyder det att kunna leva ett helt normalt liv. Så att börja träna var det absolut bästa valet jag gjort i mitt liv. Jag har aldrig känt mig så levande. 

Att ångesten försvinner, ger en sån jävla motivation och vilja. Och jag är så jävla stolt över mig själv som kommit såhär långt. 

Igår var en mycket bra dag. Idag jobbar jag med en dos av ångest.